Så trött

Jag är så trött. Jag är trött ända in i själen och det enda jag vill göra är att sova. Jag har varit på språng hela helgen. Vi har städat ur Dereks morföräldrars hem. Dereks morbror bodde kvar där efter morfars död och huset har förfallit något fruktansvärt. Det är så himla tragiskt att se. Samtidigt försöker jag ta in förlusten av min mamma. Stundtals går allt bra, jag kan nästan tro att ingenting har hänt och sedan hör jag Willie Nelson (av alla artister!!) sjunga 'All of me' på radion och jag bryter ihop fullständigt. När jag vaknar på måndag morgon vill jag ringa mamma och berätta om helgen. Allt elände vi sett, saker vi har släpat hem. Hur det var, vad den och den sa. Vad jag tycker om folk, osv osv. Men mamma finns inte att ringa till. Jag kan fortfarande inte fatta. Jag antar att det blir först när jag landat på Landvetter som det börjar sjunka in. Jag vill inte åka. Jag ville inte boka biljetten, jag vill inte packa, jag vill ingenting. Jag vill sitta på en stubbe tills jag är färdig med att sitta, men livet liksom inte tillåter det.

Jag såg en så vacker 'vers' idag. Någons mamma hade skrivit den. There is no away
My genes are inherited and I echo into eternity översatt till svenska blir det ungefär : Det finns inget borta. Mina gener är ärvda och jag ekar in i framtiden. Jag tycker det är så vackert, jag bär med mig min mamma i mina gener och har gett en del av dem till mina barn. Sarah har fått mormors utseende. Hon är lika vacker. Jag saknar min mamma så mycket att det gör ont och jag vill ha henne tillbaka, bara för en minut så att jag hinner säga jag älskar dig och krama henne en gång till.

Den långa färden

Jag skall återigen ge mig ut på resa. Jag förbereder mig för den långa färden över atlanten och vet att för varje mil kommer ångesten att öka. Det går inte att slå ifrån sig det som hänt när man står ansikte mot ansikte med det. Jag är tom rädd för känslan. Jag är arg över att jag aldrig får resa till fädernelandet utan en tråkig eller hemsk händelse föranleder det.

Vi hade planerat att ta barnen och resa till Sverige nästa år. Jag längtar efter familjen och Derek vill så himlans gärna träffa alla. Nu fattas min mamma. Hon får inte uppleva familjen samlad igen och det gör mig så arg, så ledsen, så förtvivlad. Det är försent. Jag har så svårt att acceptera försent. Jag har så svårt att acceptera att min mamma är död. Jag vill ju krama henne igen, jag vill säga 'nener nener nener' och se henne skratta. Jag vill köpa något fint till henne och ha med mig. Jag vill så många saker men allt är bara försent.

Nu skall jag sätta mig på ett plan och resa i 15 timmar för att säga adjö till hennes stoft. Krama pappa och inte ens kunna trösta honom. Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat efter 60 år???

Pappa du skall veta att jag förlåter dig om du inte orkar, du skall veta att jag älskar dig och beundrar dig, du skall veta att jag är tacksam för allt. Orka hålla taget tills jag kommer, stanna på denna sidan tills jag kan ge dig en kram, tala om för dig hur mycket jag älskar dig och hur tacksam jag är. Sedan är du fri. Om du går förstår jag och jag håller din hand så länge jag kan på vägen.

Min älskade mamma

Min älskade mamma gick bort idag. Helt oväntat blev jag och min syster moderlösa. Det känns så fruktansvärt tomt utan henne. Ibland kunde mamma vara himla irriterande men det är ju alla mammor, jag också. Det ska man vara som mamma!! Hon gjorde ett enastånde jobb som mamma och utan henne skulle jag inte vara den jag är i dag. Många gånger slog livet ned henne men hon reste sig, borstade av sig och stegade vidare. Jag vet inte många som har den styrkan. Mamma var inte religiös men trodde på en högre makt. Min mamma var fantastisk. Jag saknar henne med hela mitt hjärta och jag hoppas att hon visste/vet hur mycket jag beundrade och älskade henne. Hur mycket jag längtar efter henne..... De senaste veckorna har jag funderat och planerat hur vi alla här skulle resa till Sverige och hälsa på. Jag vet hur mycket hon ville det. Samtidigt vet jag hur glad hon var över att jag och barnen har det bra, att vi alla är långt ifrån Sverige och de tråkigheter som finns där för oss. Min mammas största skräck var att barnen skulle åka till Sverige och bli fast hos sin far. Varje gång jag pratade med henne oroade hon sig för det. Det känns skönt att veta att hon dog lugn på den fronten. Om det så är det sista jag gör så skall inget av mina barn bli fast på ön. Mamma, varför nu? Jag hann inte säga adjö till dig. Jag hann inte säga att jag älskar dig en gång till. Jag hann inte krama dig igen. Men jag vet att du visste hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag längtade efter dig och hur tacksam jag är för allt du gjort. Jag lovar att jag skall hjälpa syrran att ta hand om pappa. Jag lovar att jag skall ta hand om barnen, Derek och alla som jag älskar. Sist men inte minst, jag lovar att aldrig glömma dig!

Med all min kärlek din dotter,
Marika

Uppdatering

Jag är eländig, förfärlig och hemsk!! Lat..jag glömde lat. Jag vet.. men nu uppdaterar jag iaf. Det har varit mycket det senaste. Inget jobb :( Dereks farmor dog, sedan hans morbror. Mitt ex är en idiot, Hannah har haft kvarsittning, David avstängning. Listan är milslång!!!!!!!!!!! Det planar väl ut tillslut. Jobb letandet går bra. Jag har haft flera intervjuver och har en 3e med ett och samma företag på fredag. Det är ju lovande.

Derek är i Newton för att jaga den här veckan. Än så länge har han bara jagat en dag. Han springer runt och fixar med en det ena än det andra. Som vanligt. Jag har klart sagt ifrån att jag inte vill höra ETT gnällande om att han inte fick jagat. :)

Vi hade Halloween igår. Ja ja ja..jag skall slänga upp lite bilder. Det var kul, en hel hög med söta ungar som trick och treatade (åh det blev svengelska där!) Pälskoftorna skällde dock högljutt varje gång det ringde på dörren så tillslut blev de utkastade i trädgården. Inte för att de skällde mindre där men de hoppade iallafall inte ut genom ytterdörren.