Så trött

Jag är så trött. Jag är trött ända in i själen och det enda jag vill göra är att sova. Jag har varit på språng hela helgen. Vi har städat ur Dereks morföräldrars hem. Dereks morbror bodde kvar där efter morfars död och huset har förfallit något fruktansvärt. Det är så himla tragiskt att se. Samtidigt försöker jag ta in förlusten av min mamma. Stundtals går allt bra, jag kan nästan tro att ingenting har hänt och sedan hör jag Willie Nelson (av alla artister!!) sjunga 'All of me' på radion och jag bryter ihop fullständigt. När jag vaknar på måndag morgon vill jag ringa mamma och berätta om helgen. Allt elände vi sett, saker vi har släpat hem. Hur det var, vad den och den sa. Vad jag tycker om folk, osv osv. Men mamma finns inte att ringa till. Jag kan fortfarande inte fatta. Jag antar att det blir först när jag landat på Landvetter som det börjar sjunka in. Jag vill inte åka. Jag ville inte boka biljetten, jag vill inte packa, jag vill ingenting. Jag vill sitta på en stubbe tills jag är färdig med att sitta, men livet liksom inte tillåter det.

Jag såg en så vacker 'vers' idag. Någons mamma hade skrivit den. There is no away
My genes are inherited and I echo into eternity översatt till svenska blir det ungefär : Det finns inget borta. Mina gener är ärvda och jag ekar in i framtiden. Jag tycker det är så vackert, jag bär med mig min mamma i mina gener och har gett en del av dem till mina barn. Sarah har fått mormors utseende. Hon är lika vacker. Jag saknar min mamma så mycket att det gör ont och jag vill ha henne tillbaka, bara för en minut så att jag hinner säga jag älskar dig och krama henne en gång till.