Den långa färden

Jag skall återigen ge mig ut på resa. Jag förbereder mig för den långa färden över atlanten och vet att för varje mil kommer ångesten att öka. Det går inte att slå ifrån sig det som hänt när man står ansikte mot ansikte med det. Jag är tom rädd för känslan. Jag är arg över att jag aldrig får resa till fädernelandet utan en tråkig eller hemsk händelse föranleder det.

Vi hade planerat att ta barnen och resa till Sverige nästa år. Jag längtar efter familjen och Derek vill så himlans gärna träffa alla. Nu fattas min mamma. Hon får inte uppleva familjen samlad igen och det gör mig så arg, så ledsen, så förtvivlad. Det är försent. Jag har så svårt att acceptera försent. Jag har så svårt att acceptera att min mamma är död. Jag vill ju krama henne igen, jag vill säga 'nener nener nener' och se henne skratta. Jag vill köpa något fint till henne och ha med mig. Jag vill så många saker men allt är bara försent.

Nu skall jag sätta mig på ett plan och resa i 15 timmar för att säga adjö till hennes stoft. Krama pappa och inte ens kunna trösta honom. Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat efter 60 år???

Pappa du skall veta att jag förlåter dig om du inte orkar, du skall veta att jag älskar dig och beundrar dig, du skall veta att jag är tacksam för allt. Orka hålla taget tills jag kommer, stanna på denna sidan tills jag kan ge dig en kram, tala om för dig hur mycket jag älskar dig och hur tacksam jag är. Sedan är du fri. Om du går förstår jag och jag håller din hand så länge jag kan på vägen.